Resonans och mekanismer

Tänkte skriva att en tragedi har spelats upp under dagen. Sen läser jag att en tragedi har ett olyckligt slut.

Så en tragedi är det väl ändå inte? Hoppas inte det.

 

Jag funderar över mekanismer.

Sitter man verkligen ensam på sin kammare och får prestationsångest? Hur stor del har omvärlden i den känslan?

Var kommer allt frossande från?

Varför är jag inte arg, ilsken eller förbannad?

 

Gunnar Henningsson:

Det är mötet med en god

som kan ge ditt hjärta mod;

men dra dessa sina färde,

saknar mänskosläktet värde.

 

Resonans då?

Jag känner mig i resonans med det här nu:

[Slut ögonen och lyssna. Inte på texten. På känslan!]

 

Advertisements

~ av Ove på 3 september, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: