Tuttar, förr och nu

Lördagen spenderades på Thielska Galleriet och Fotografiska i huvudstaden. Fotografiska har fyllts av David LaChapelles fotografier och konstverk till minsta skrymsle. På Thielska Galleriet hänger en gemensam Zorn/Araki-utställning. Zorn/Araki tas ner i morgon så det var på tiden att hinna med den.

Fotografiska ligger inom ganska bekvämt gångavstånd från centralen, även i vinterkylan. Thielska Galleriet ligger en ganska rejäl promenad bort, nästan längst ut på Djurgården. Skönt att det går buss dit annars hade det blivit stressigt att hinna båda besöken. Jag hade hoppats hinna med Gerry Johansson på GunGallery också men, men…

David LaChapelle, Burning Beauty, Fotografiska
Det är en mastig utställning som spänner från början av karriären fram till 2012. Nakenhet och symbolik har följt med från start (inte nödvändigtvis i samma bildserier). Bilderna är färgmättade och i många fall väldigt stora.
Ordningen är ungefär så här: Kristen symbolik, kändisporträtt, kristen symbolik/miljöaktivism, musikvideos, blandade bilder (olika serier), svävande kroppar i vatten, inte nödvändigtvis fotografiska konstverk och stilleben av avdankade vaxdockor (Still life och Last supper).
Jag vill inte påstå att jag hänger med i all symbolik men mycket känns överdrivet och övertydligt. Säkert avsiktligt. Han verkar klart kritisk mot (katolska?) kyrkan.
Porträtten är… porträtt på ett lite annorlunda vis. De flesta av de blandade bilderna är ganska humoristiska. Lockar till leenden men lever inte så länge. Många bilder visar mycket hud. Tuttar och könsorgan anfaller kors och tvärs från väggarna.
I en del av utställningen hänger en serie som ska vara kritisk mot hur miljön på vår jord hanteras: Gaia
(jordens, moderlighetens och fruktbarhetens gudinna). Undrar varför hon ligger och gnider sig med en syrénkvist mellan benen? I övrigt (natur)katastrofbilder ungefär.
Jag har aldrig tidigare på Fotografiska sett så många besökare fotografera.
Kul att ha sett utställningen men det klickar inte mellan mig och LaChapelle.

20130202-200929.jpg

20130202-200949.jpg

Zorn/Araki, Thielska Galleriet

Zorn: Etsningar
Jag har inte sett etsningar i sådan utsträckning att jag tycker jag har något att jämföra med. Men Zorns etsningar är imponerande. Inramade i smala guldfärgade slitna ramar. På avstånd otroligt detaljerade, näst intill fotorealistiska. På nära håll innehållsrika men inte fullt så detaljerade. En märklig upplevelse, svår att beskriva.
Motiven är nakna, kurviga kvinnor med några motiv från ett slags vardagsliv och ett fåtal porträtt som undantag. Lugna, mjuka, romantiska bilder. Små bilder, som inte gärna upplevs på allt för stort avstånd.

20130202-201001.jpg

20130202-201012.jpg

Araki: Fotografier
Bilder från Tokyos gatuliv fotade genom ett taxifönster och bilder av kvinnor. Uppnålade ramlösa printar med en ca 3cm vit ram runt själva bilden.
Detaljupplevelsen här blir till skillnad från etsningarna väldigt påtaglig på nära håll. Detaljerna till trots är det inte frågan om knivskärpa. Tekniken tillåts inte komma i vägen för uttrycket. Det är en blandning av svartvitt och färg, matt och blankt, stort och smått samt påklätt och avklätt.
Poserna på bilderna gör att jag så småningom försöker koncentrera mig på blickarna (det finns gott om distraherande element). Om man nu överhuvud taget ska försöka tolka bilderna och inte bara avnjuta dem blir blickarna nyckeln. Som ett generellt första intryck är det uppgivenhet eller möjligen undergivenhet jag ser. Men efter ett tag ser jag att det bakom fasaden döljer sig en lömsk finurlighet. Det är lätt att underskatta kvinnorna och jag får en känsla av att det kommer att straffa sig. Lite som att befinna sig i en japansk skräckfilm. Något enstaka undantag finns där modellen ser klart obekväm ut eller där det är ett vackert, naturligt porträtt.

20130202-201025.jpg

Beröringspunkter mellan de två?
Avbildning av nakna kvinnor. På var sitt sätt med ett drygt sekel i avstånd.
Arakis fotografier blir i kontrast till Zorns mjuka etsningar hårda. Det är lättare att uppfatta fotografierna som objektifierande än etsningarna. Och det gör man sannolikt om man missar blicken. Arakis modeller är knappast objekt, det ligger närmare till hands att jag som betraktare upplever mig som objektet. Zorn upplever jag däremot objektifierande. Kanske för att jag så sällan har tillgång till blicken?
Utställningen är bra. De gör sig bra ihop trots att skillnaderna kan upplevas stora. Att se de bredvid varandra uppmuntrar till mer eftertanke än om de ses var för sig tror jag. Respekten för nationalkonstnären Zorn och Arakis aningen hårda bilder riskerar att lägga en förutfattande meningarnas slentrianmässiga slöja över bilderna.

Hade David LaChapelle platsat tillsammans med någon av de andra två då? Nej, hans konstnärskap tar sig andra uttryck även om det finns beröringspunkter i själva bildytan.

Annonser

~ av Ove på 2 februari, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: