Den norska fotografen

I lördags besökte  hustrun och jag Fotografiska. Hon hade inte sett Nick Brandts bilder som är klart sevärda. (Egentligen hade hon ingen aning om vad som visades men ville följa med ändå.) För min del var det  Margaret M. de Langes utställning Surrounded by no one som drog. De andra hade jag redan sett.

Redan innan hade jag läst på några olika ställen att hennes bilder ska vara starkt inspirerade av en känd svensk fotograf. Till viss del tycker jag att det syns på hennes hemsida. Även serien Daughters har likheter med en annan fotograf påstås det. Fast en amerikansk. Det har jag inte riktigt dykt ner i än. Som vanligt är det lite av en utmaning att gå på utställning. Kommer bilderna att nå fram och beröra eller berätta något? Den här gången dessutom om det skulle vara möjligt att frigöra sig från förkunskapen om likheten med den svenska kollegan och om det i så fall påverkar upplevelsen.

Nu hade jag i och för sig redan innan läst de Langes ord om utställningen men undvek till att börja med att friska upp minnet. Bättre att tittta först och bara ha en liten vag aning om vad hon vill förmedla. Det jag direkt upplevde är att bilderna på ytterväggen i utställningslokalen verkligen påminde om den svenskes. Nästan läskig slående likhet. De övriga bilderna var inte lika tydligt påminnande. Mer enstaka bilder. En tanke jag haft är att det kan ha att göra med hur de hänger. Eller också är det bara så.

Till att börja med hade jag svårt att koppla bilderna till mina vaga minnen om vad de ska handla om. Fick liksom inte ihop det. Det finns ett citat av Arno Rafael Minkkinen på en vägg där och jag klarade inte av att låta bli att läsa. Han berättar vad bilderna säger honom. Det blev en bra vägledning och så småningom hittade jag fram till känslan. Min egen i alla fall. När jag återläste de Langes beskrivning upptäckte jag att jag håller med. Men jag hittade också en annan historia, en alternativ tolkning. Fast egentligen hänger de ihop och tillsammans bildar de den egentliga berättelsen och känslan.

Förkunskapen och upptäckten av den slående likheten med den svenske fotografens bilder tyckte jag inte störde alls. Det hamnade snart i bakgrunden till förmån för bilderna. Jag är mer fascinerad av att bildspråket  är så lika.

Hon berättar sin egen historia.

Liten bonusupplevelse :):

Jag gick igenom utställningen 3 ggr med minst några minuter på annan plats i huset mellan. En av gångerna gick det en mamma med två barn där. Störande men också underhållande. Det ena, nyfikna, var kanske 5år och hade en ganska genomträngande stämma.
– Mamma… mamma… MAMMA… vad är det där?
– Vet inte
– Mamma… det där… det DÄR! (pekande i nederkanten på en närbild på en mage där också halva busken är med)
nu är jag inte riktigt säker men det lät som han frågade
– Är det en fitta?
– [smånervöst litet skratt] Jaa
osv.

Jag stannade till en stund för att få avstånd till den lilla familjen.

~ av Ove på 12 december, 2011.